Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag trodde», inföll Arnman i samma skämtsamma ton,
»att den förut var liqviderad genom min gästfrihet på
tulljakten. Men», tilläde han och vände sig med en viss
förbindlig artighet till gubben, »det var mitt första profstycke
och då det skulle utföras mot en så gammal och vidt erfaren
lurendrejare som fader Haraldsson, fordrade min egen heder,
att jag visade mig värdig en sådan ära.»
Haraldsson, hvilken fann sig särdeles smickrad af den
hstiga vändning, som Arnman visste gifv^ saken, och
dessutom var säker, att Anton icke skulle komma ner och
tillställa några upptåg, tog vida bättre emot vår hjelte än denne
vågat hoppas, samt yttrade, att han ännu hade qvar en
butelj äkta vin sedan den gamla goda tiden.
»Då det erhölls lättare än nu?» inföll Arnman.
»Alldeles, herr löjtnant! Vi ha nu lagt ner rörelsen här
på Tistelön.»
Nu inträdde Erika. Hennes kind var väl något blek,
då hon helsade såsom gäst sonen af den mördade
kustbeva-karen, men hon välkomnade honom likväl med samma
vänliga behag, ja, om möjligt, med ännu större uppmärksamhet
än hon vanligen egnade sina gäster.
Då Gabriella ökade sällskapet, var samtalet redan i gång.
Med frisk rodnad och ett skälmskt leende bjöd hon Arnman
kaffe och sedan, på faderns vink, en pipa. Men då aftonen
kom och ljusen tändes, framtog gubben Haraldsson den
sparade vinbuteljen, som han om morgonen vid Rosenbergs
ankomst räddat ur Gabriellas händer. Sitt gamla vin ansåg
han visserligen såsom en stor skatt, men nu var det ett
sär-skildt tillfälle, och det roade honom att få tömma ett glas
till sammans med den förste tullsnok, som kunde skryta af
att ha lurat honom. Gabriella satt såsom vanligt, efter sin
fars önskan, vid bordet, der männen slagit sig ned, och
under det hon hörde huru den ena historien aflöste den andra,
fruktade hon ej att på gubbens vink fylla de tömda glasen
och dertill klinga så väl med sin fästman som med gästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
