Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra dina läppar hviska tröst. Men hvad förmå väl
önsk-ningarne? På sin höjd att låta oss i inbillningen famna vår
kärleks verld. Men snart kommer verkligheten och hånar
våra barnsliga försök att glömma det närvarande.
Jag står här en ensam skeppsbruten man med krossadt
hjerta, förstörda affärer. Hafvet har åter slukat den
mödosamt förvärfvade egendomen. Besättningen återvänder med
undantag af gamle Lutter: han blef ett offer för sitt
outtröttliga nit, den redliga själen. Mitt hjerta har äfven rum för
saknaden af honom. Du skall återse dessa raska karlar, som
höllo ut till sista stund, och du skall vänligt tala till dem
om mig. De kunna söka och finna nya platser — men
jag — förlåt mig det, min Gabriella — jag kan icke
återvända; jag kan icke sådan jag nu är visa mig för dig. Min
stolthet är ännu icke kufvad; mindre nu än någonsin ville
jag af dig emottaga hvad jag ej sjelf kan bjuda.
Jag vill ut, långt bort till en annan verldsdel, att söka
hvad vår egen nekat mig. Bäfva ej för mig, du älskade,
hvita dufva, mitt hjertas utvalda! Hvad betyder väl vägens
längd, som skiljer oss? Våra känslor nå hvarandra öfver
hafvet. Kärleken slår en säker brygga mellan skilda länder
— på den mötas vi.
Ja, Gabriella, mitt beslut är taget, fast och
oåterkalleligt. Jag går i dessa dagar om bord till Södra Amerika. Att
skrifva tjenar till ingenting, ty så som jag torde tvingas att
flacka omkring, vete väl Gud när brefven skulle komma
fram. Men jag vill i stället utfästa en tid af tre år för min
frånvaro. Ar jag vid slutet af dessa tre år icke till baka, då
har min otur följt mig till en annan verldsdel, och i denna
händelse — ty värr troligen den sannolikaste — skall du,
min dyra, älskade Gabriella, vara fri, fullkomligt fri från
ditt löfte. Det är då temligen säkert, att jag aldrig, aldrig
återkommer. Ordet är grymt, det skakar hela min själ, men
det är utsagdt och jag har svurit mig sjelf ett löfte, som jag
äfven tänker hålla, att ej mera sätta min fot på svensk jord,
om jag ej återvänder dit som en någorlunda bergad man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
