- Project Runeberg -  Rosen på Tistelön. Berättelse från vestra skärgården /
130

(1882) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

smitta — och sedan herrn fört hit sitt kram, blir det allt
bättre!»

»Hvad för kram menar du, stackars gosse?» frågade
kaptenen och fixerade honom.

Anton skrattade hemskt — han fann ibland för godt
att göra sig sämre än han var. »Jag menar nyheterna om
Rosenberg, ty de uträtta mera ondt här än någon begriper.
Men jag ser det allt i hop.»

»Låt honom vara!» bad Haraldsson i sakta trugande,
på sitt sätt förbindlig ton, för att få kaptenen bort. »Det
är min yngste son. Han är, ty värr» ... Gubben blinkade
betydelsefullt med ögonen: han tordes ej reta den farlige
sjuklingen genom det gamla påståendet.

»Ah, säg I ut, far», utbrast Anton och hans kinder
flammade af vrede, såsom alltid då Haraldsson ville åtaga
sig förklaringen öfver hans tillstånd, »ja, tala I ut, berätta
gerna, att jag är galen, men att I är för klok skicka mig
på dårhuset!»

»Gå upp på din kammare, Anton!» sade Erika strängt.
Detta var ett medel, som hon sällan begagnade, men med
det välde, hon egde öfver honom, lyckades det äfven nu,
då likväl det sällsynta af ett så svårt utbrott — vi ha nämt
att han länge varit lugn — kom henne att frukta
oanvändbarheten af hennes försök.

Sakta mumlande några otydliga ord, smög han nu
uppför trapporna till sin kammare.

»Det är ganska beklagansvärdt!» yttrade den deltagande
kaptenen. »Är det onda medfödt eller ha senare
omständigheter rubbat den unge mannens hufvud?»

»Det är svårt att säga!» svarade Haraldsson med oblyg
djerfhet. »Det började, då han ännu var barn, och fast
han under mellantider synts bättre, så är det onda icke borta
för det, och när man tror han är som klokast, bryter det ut
liksom nu.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcrpt/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free