Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du icke, att det är synd om det stackars barnet? Jag hade
aldrig velat förråda henne, om jag icke trott, att det skulle
verka på ditt hjerta. Men nu frågar jag dig på samvete
om du ej funnit, fastän gudbevars hon är så blygsam som
en flicka kan vara, att hon har mycket till öfvers för dig?
Det svider i mig, då jag ser hur litet tack hon har för
allt hvad hon sträfvar och gör din kammare grann och fin.»
»Och mor tror ej, att det också svider i mitt hjerta?
Jo, ■ mer än jag kan tala om. Men hvad i Herrans namn
skall jag ta mig till — vore det klokt, om jag löpte åstad
och gjorde både mig sjelf och henne olyckliga? Och säkert
blefve det ett olyckligt äktenskap, när kärleken funnes blott
på ena sidan.»
»Herre Gud, hade vi bara hunnit så långt, är jag säker,
att kärleken på andra sidan kommer af sig sjelf, ty aldrig
vore du menniska att se all hennes ömhet och vård sent
och tidigt utan att du lönte henne igen.»
Arve skakade på hufvudet. »Jag trodde, att mor hade
mera besked om menniskohjertat och det tror jag mor också
har. Kunde jag löna Josefinas kärlek, så vet Gud i himlen
jag gjorde det! Men nu är det omöjligt, så rent af
omöjligt, att mor måste heligt lofva mig att aldrig mera
nämna den saken! Mor vet nog hvad som hindrar och i
evighet kommer att hindra.»
Fru Katrina teg visligen, ty hon fruktade sin sons
förtroende.
»Mor tiger!» återtog Arve sorgset. »Ja, jag vet nog,
att det, som vi nu begge tänka på, aldrig behagat mor, men
jag trodde ändå, efter mor sett hvad det kostat mig, att
mor skulle ge mig ett vänligt ord. Gud vet bäst, att mitt
lugn ej alltid är så stort som det synes. Jag har också
mina bekymmer, mitt lidande — ingen är lottlös.»
Der låg något så enkelt och öppet i denna Arves första
häntydning på sitt hjertas böjelse, att fru Katrina ej kunde
qväfva sin rörelse. »Mitt stackars barn», sade hon innerligt,
»Guds vilja är, att vi skola strida. Jag är ej så blind som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
