Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sextonde kapitlet.
Kärlekens böner ödet beveka .. .
Ske dig som du vill!
E. J. Siagmlius.
Efter denna dag lefde »rosen på Tistelön* åter upp.
Hon blef det glada, friska väsende, som hon förut varit, och
gubben Haraldsson fröjdade sig deröfver, att våren iiade en
så lifgifvande verkan.
Men fröjdade sig gubben, så funnos andra, som icke
fröjdade sig. Birger och Erika hade ofta allvarsamma
öfver-läggningar. Anton gick sluten för sig sjelf, men för den,
som kände honom, var det ej svårt att af den vildt stirrande
blicken sluta till, att några rysliga fantasier plågade honom.
Och de plågade honom verkligen mer än någonsin.
Det hände, då våren kom, att Anton — hvilket aldrig
förut inträffat — ej ens under nättema återvände hem.
När Birger då sökte honom, fans han, om morgname liksom
om aftnarne, sittande i sin båt bland säfven, sällskapande
endast med en stor hund, som han lagt sig till sedan han
allt mer skydde menniskorna, och antingen sysslolös
stirrande ned i djupet eller med metspöet i hand, det han dock
sällan uppdrog.
Birger, som icke hade det ringaste begrepp om
beskaffenheten af Antons närvarande själsplågor, frågade honom
vid ett dylikt tillfälle hvarföre han alltid älskade att sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
