Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade honom i andans ifver: ’Hvad skäl har väl du att spela
så gladeligt på din harpa? Förr skall denna förtorkade
rörstaf, som jag håller i min händ, grönska oeh blomstra, än du
få förlossning och bli ett Guds barn!» Den stackars Necken lade
då H&rpan ifrån sig, och bittra tårar trillade utför kinderna.
Emellertid fortsatte presten sin väg, men han hade ej
ridit långt derifrån, förrän han till sin stora förundran fick
se sin gamla staf stå i full grönska och både rosor och blad
slå’ ut öfverallt. Då begrep han, att det var en vink från
vår Herre, att han icke så strängt skulle fara fram med sina
ord, och derföre skyndade han tillbaka till floden, der
Necken ännu satt och gret. Nu visade han honom stafven och
sade: »Ser du, här grönskar min gamla staf liksom ett
fagert blomsterstånd! Så skall också hoppet blomstra i alla
skapade varelsers hjertan, ty Gud har visat, att allas vår
förlossare lefver/ Och fullt tröstad tog Necken åter till
harpan och spelade sedan glädtigt oeh vackert hvar eviga
natt.»
Under det Birger berättade denna legend, hvilken Anton
aldrig förr hört, ljusnade dennes drag; men hans utseende
uttryckte likväl icke all den frid och tröst, som Birger
hoppats skänka honom. Birger visste ej, att Antons öfvertygelse
— den ingen mensklig vältalighet skulle förmått att rubba
— hade ett så rysligt ursprung. Anton tviflade ej på
Nec-kens förlossning, blott han vunne den, som han först
efter-sträfvade, nemligen att komma till sin fader och sin moder,
de blå böljorna, men för att komma dit fordrades ett större
försoningsoffer än en grönskande staf. »Stafven», tänkte
Anton, sedan han åhört slutet af Birgers berättelse,
»blomstrar ej förrän jag fullbordat mitt värf och förrådt deras blod.»
Men Gabriellas bild trädde som vanligt medlande emellan:
han kunde ju icke hafva hjerta att uppoffra henne för sig
sjelf....
Så förflöt våren under rastlösa strider, och kärleken
till den älskade systern skulle tvifvels utan beständigt segrat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
