Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, så snart jag kunde föra pennan! Ett par månader efter
Koehers afresa — har du ej fått det? I detta bref bad
jag dig vänta någon tid öfver de olyckliga tre åren. Jag
hade ännu en resa att göra för att sedan kunna bjuda dig
ett sorgfritt lif. Och du... när jag åter är här.. . Gabriella,
var det dig icke möjligt att vänta en liten tid?»
»Nej, icke en liten tid, Rosenberg! Brefvet har jag ej
fått, och ehuru jag trodde, att du var död, långt innan de
tre åren förgått — och Gud vet huru jag sörjt dig —
väntade jag i fulla åtta månader derutöfver. Blott sedan en
enda månad är jag ej mera din.»
»Ej mera min — och för en månad tillbaka hade jag
din tro . . . Gud i himlen! Men jag kände ju på mig, att
denna eviga motvind, som i tre månader fördröjde min
återkomst, skulle döda mitt hopp. Ha, Gabriella, du sliter
hjertat ur mitt bröst. . . säg hvem du tillhör?»
Gabriella, som, öfverväldigad af den stormande
sinnes-skakningen, sjunkit till baka på soffan, reste sig. Hennes
blickar irrade från Rosenberg till Amman, hvilken kaptenen
nu först med ett häftigt: »Är det han?» varseblef.
»Ja», sade hon med fast röst, »det är han! Men från
denna stund, och så länge jag lefver, tillhör jag ingen.»
»Ingen?» utbrast Amman: mera förmådde han icke
säga. Hjerta och samvete drogo hans öga till den likbleke
kaptenen, hvilken, fattigare än då han stod på spillrorna af
sitt skeppsvrak, nu utan framtid, utan hopp, utan besvarad
kärlek, gäckad, bedragen, stod här på sin egen lefnads
öfver-spolade vrak.
»Rosenberg, Arnman», tilläde Gabriella, hvars
själs-lyftning under detta ögonblick gaf henne styrka att uttala
det beslut, som hon fattat, »jag känner, att jag gör rätt, och
jag ser nu hvarifrån alla dessa svårigheter härledde sig, som
satte sig mot min och Arves böjelse. Gud ville det icke.
Och jag, huru skulle jag från denna stund kunna njuta en
verklig lycka med någon af er? Mitt hjerta har rum för er
begge, men icke mera för någon särskildt. Och nu — sägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
