Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
**■ vansinniges angifvelse är icke nog, och tacklaget påstå vi vara
köpt... Men hvad har Marstrandsmagistraten med det att
göra? Den har väl bara skickat hit sina handtlangare på
förhand till att höra sig före, innan den rapporterar det på
landbacken — så nog få vi tid på oss innan vi ha länsman här.
Nu skola vi ge oss till freds, och hvad helst som möter, så
möta vi det som karlar! Vi få sträfva emot, så länge det
är möjligt, men blir det fråga om att arrestera oss, så ge
vi oss undan.»
Efter dessa ord, som ej förfelade sin verkan på gubben,
gick Birger till Erika, fattade hennes hand och drog henne
med sig in i deras kammare.
»Nu, Erika», sade han, och den nyss visade hårda
kraften veknade vid hennes ömma blick, »i denna stund, för
första gången under vårt äktenskap, ångrar jag bittert, att jag
öfvertalade dig att gifta dig med en så brottslig man. Den
tiden älskade jag dig ej så som nu. Då ville jag ega dig
till hvilket pris som helst. Nu», tilläde han och mätte
kammaren med hårdt knarrande steg, »nu kan du tro mig, att
jag ville ge mitt hjertblod, om jag med det förmådde fria
dig från skammen att vara min hustru! Hvad jag sjelf får
lida, i fall de ertappa oss, det kan jag bära: jag lider det
mina gemingar förtjent; men du—jag fasar, när jag tänker
på hvad ditt öde skall bli och på alla dina tårar i framtiden,
och jag ångrar djupt, att jag ej lydde ditt råd att inspärra
Anton, för det är väl Gabriellas kärlek till jaktlöjtnanten, som
förmått galningen att ta det här beslutet.»
»Ja, det är säkert. Men jag går med dig hvart det
bär, och af min själs innersta försäkrar jag dig, att jag i
denna förskräckelsens stund icke begråter, att jag gaf efter
för dina böner! Du har ångrat, du har sedan lefvat år af
rättfärdighet, det gäller inför Gud, och lifvet är ändå kort.»
»Ja, lifvet är kort, men det är så mycket bittrare!» sade
Birger och slöt henne hårdt i sin famn. »Emellertid skola
vi göra hvad vi förmå. Jag hoppas, att vi i tysthet kunna
ställa oss så, att, om det gäller, vi äro fardiga att resa. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
