Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
famn, voro dock hans närvarande känslor snarlika dem
han fordom egnat sin älskling.
Ivars hjärta var danat att älska: han kände behovet
att vårda sig om någonting. Därför var han också under
denna stund så lycklig, att han önskade vägen till
Svarteborg varit dubbel så lång som vanligt.
När de uppnått backen, satte sig fruntimret upp i
kärran, tog barnet i famn, svepte kappan väl om det och
blundade med ögonen, antingen för att skydda dem mot
vinden, som i starka virvlar blåste sanden omkring,
eller för att — söndertrycka en tår.
Som hela sällskapet icke kunde åka, betalades den
lille skjutsgossen för att gå till Svarteborg, och Ivar
hoppade upp. Han gjorde sig så liten som möjligt för att
ej besvära den fina granna damen, och då allt var i
ordning och hunden instuvad mellan Ivars fötter, bar det
av.
Under hela vägen yttrade den unga frun ingenting
annat än att hon, såsom svar på Ivars öppet förklarade
beundran av den vackra hunden, omnämde att hon köpt
den på vägen av en person, som varit i så små
omständigheter, att han nödgats sälja den för bröd.
»Aj, aj, det sved nog!» sade Ivar, och han kände djupt
deltagande för den, som, ehuru okänd av honom, haft
ett öde snarlikt hans eget. Han tänkte på grålle och teg
sedan beständigt, ehuru han ej kunde avhålla sig från
att i vart ögonblick luta sig ned och klappa hunden.
Då kärran stannade vid Svarteborgs mörka och
otrevliga gästgivaregård, gick en märkbar rysning över det
unga fruntimret, och hennes blick träffade Ivars med
samma vältaliga och tacksamma uttryck, som då han
erbjöd henne sin tjänst.
»Skall du nu lämna mig, snälla gosse?» sade hon oroligt.
Ivar kände sig underbart vek, och då han hörde, att
det var gästgivarens egen tur att skjutsa, erbjöd han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
