Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och dem döljer Amelie även för mig?» sade modern
och upplyfte dotterns huvud.
»Har icke mamma nog därav själv!» Med ett
obeskrivligt uttryck av ömhet blickade hon in i moderns
töckniga öga, och därefter, liksom det varit orätt att längre
underhålla så ängslande tankar, reste hon sig upp och
började åter, med icke så ringa anstrykning av
behagsjuka, sammanfläta sitt mjuka hår, och ordna sina lockar
framför spegeln.
Fru von Dressen reste sig även, och medan hon med
vand blick för ordning mönstrade deras saker och ställde
dem så, att de så litet som möjligt gåvo hytten utseende
av klädstånd, lät hon sitt öga emellanåt vila på dotterns
mjälla, fina kind med de ungdomsskära rosorna.
Vackrare ögonbryn än Amelies kunde man icke gärna
se. Iyjusbruna som håret, silkeslena och väl penslade,
välvde sig de sköna bågarna över ögonlock, vilka, även
sänkta, antydde något av det uttrycksfulla, som bodde
i de vänliga stjärnorna inunder dem. Men tyvärr är icke
allt beställt med hyn, ögonbrynen och de präktiga
ögonen: det erfordras mera än blott spridda vackra partier
för att få det hela till fullt harmonisk skönhet, och vi
måste, för att vara sanningsenliga, bekänna, att det stod
hårt om att få räkna vår hjältinna till skönheternas
antal. Bland fruntimren erkändes åtminstone detta högst
sällan, ty var icke näsan för kort, pannan för låg, hakan
för rundad och munnen, nå, ja, den kunde visst passera,
och läpparna voro väl röda, men i alla fall för tunna. Och
vad tänderna beträffade, så hade man måhända sett
vitare. Dessutom var Amelie liten till växten, och ehuru
smärt och ledig i alla rörelser och med former, vilka
rätt-visligen kunde kallas sköna, saknade hon dock detta
fulländade, mera storartade i väsende och hållning, som
oftare och mera naturligt åtföljer en högre växt — men
behag, liv och själ i varje blick och åtbörd, det saknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
