Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTElyÖJTNANTEN TAGER SINA
MÅTT OCH STEO.
Följande morgonen, då jungfrun omkring klockan sju
inkom med det beställda kaffet, hade hon på brickan ett
glas, fyllt med utmärkt sköna blommor.
Ett glatt »ack!» undslapp Amelies läppar. Och hastigt
kastande flätan omkring kammen, fattade hon med båda
händerna om glaset och höll dess doftande innehåll till
sin lilla näsa.
»Består hon oss blommor också?» sade
överstelöjtnanten och utsträckte gäspande handen efter kaffekoppen.
»De ä* till fröken!» yttrade jungfrun. »Herrn i nummer
6 bad mig hälsa, att lille Alfred skickade dem.»
»Ridderlighet lever ännu i Sverige!» yttrade
överstelöjtnanten, i det han begärligt slukade de skorpor, vilka
voro bestämda både åt honom och hans fruntimmer.
Då jungfrun var borta, framtog överstelöjtnantskan
påsen med det hembakade förrådet av rågskorpor. De
smakade ypperligt.
Efter en stund gick vår överstelöjtnant, rakad och
putsad, upp på däck. Han ville njuta av den härliga
morgonen, men våndades egentligen av otålighet att få reda
på herrn i n:r 6 och tog därför utan omsvep vägen till
salongen, där han var så lycklig att finna listan, på
vilken sist stod tecknat det enkla namnet: »I. Borgenstjerna.»
»Borgenstjerna, rätt och slätt!» mumlade
överstelöjtnanten inom sig. »Ingen titel. . . hm, vad kan det vara
för en karl? Själva namnet är mig så litet bekant, att
jag ej en gång vet om det numera finns i adelsmatrikeln
och om det står där, så har det väl åtminstone ej någon
större klang nu för tiden . . . Knäveln vete ändå var jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
