Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löjtnantskan. Hon tänkte dock varjehanda, och från den
stunden fäste hon ett deltagande vid främlingen och
barnet, som tycktes växa i innerlighet, ju längre de voro
tillsammans.
På eftermiddagen besåg sällskapet Motala, och under
vandringen blev Amelie så särdeles god vän med lilla
Alfred, att han hela långa stunder fann sig vid att ledas
av henne och kallade henne oupphörligt »söta Ammi».
Naturligtvis lämnades icke Plåtens grav obesedd, och
överstelöjtnanten, som aldrig försummade tillfället att
göra sig viktig, utbredde sig i ståtliga tal över den
patriotiska ädlingens förtjänster. Lyckligtvis var icke ämnet
vid den tiden så utnött, som det sedan blivit, varför
överstelöjtnanten hade den tillfredsställelsen, att en del
av passagerarna med stor belåtenhet avhörde honom.
»Alfred blir allt för besvärlig — fröken är för god mot
honom!» sade Borgenstjerna och ville återtaga gossen.
»Ack, nej, han är så snäll — låt honom vara ... Jag
tycker så mycket om barn!» svarade Amelie och lät
gossen leka med en kedja, den käraste av hennes nipper,
emedan hon fått den av modern på sin konfirmationsdag.
De hade satt sig på gräsvallen. Alfred ville icke lämna
Amelies knä, och då fadern sökte lossa hans händer från
kedjan, med vilken han handskades nog hårt, brast en
länk utav, och litet häpen såg Amelie på förstörelsen.
Borgenstjerna rodnade, om det var av förtret eller
annan orsak, är obekant. Hastigt upphämtade han det
övriga av kedjan i sin hand och sade: »Fröken är väl så
god och tillåter att jag i Vänersborg får återlämna den
i det skick, vari hon var, då min lille gosse förstörde
den!»
»Jag vet icke om det går an?» svarade Amelie, tvekande
hur hon i detta fall borde förhålla sig. »Kedjan skiljer
jag mig ogärna vid. Jag har i tre år beständigt burit den.
Den har varit mammas, som medfört den från Tyskland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
