Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid ett grant åkdon, en modern hatt eller, under en afton
på operan, vid kostymerna och dekorationerna, medan
det gedigna, 0111 det fanns något, gick förlorat.»
»Nå, hon hade åtminstone känsla för något. Jag ville
uppoffra mycket, om jag, vare sig föranlett av vad som
helst, finge se minsta tecken av livat intryck hos . . . Men
sluta du!» avbröt Wirén sig själv helt tvärt. »Sedan
kommer turen till mig att gälda ditt förtroende.»
»Ja, min berättelse har strax nått sitt slut. . . Ett par
månader efter vår återkomst till Röstorp blev Alfred
född. Ifrån den tiden var min hustru fortfarande
sjuklig, även som barnet, vilket hon envisades att själv amma.
Jag har sedan ångrat att jag tillät det, men jag var då så
lycklig att se henne upptagen av en mors ömma omsorger,
att jag icke besinnade, det gossen mottog en ohälsosam
näring.
Lille Alfred blev vårt enda barn, och Matildas
behandling av sin älskling utvecklade samma klemighet, varvid
hon själv blivit van. Häröver stredo vi ofta, men hennes
tilltagande kroppsliga svaghet avtvang mig stundom
mycken eftergivenhet. Slutligen tilltog det onda och efter
årslånga lidanden, varunder mitt enda syftemål, min
hela strävan var att göra henne livet drägligt, dog hon
i mina armar för omkring tio månader sedan.
Jag har saknat Matilda», återtog Borgenstjerna efter
några minuters djup tystnad, »ja, jag har saknat henne
mycket. Hon var god, hon älskade mig och endast
hennes förvända uppfostran tillskriver jag skuggorna i
hennes väsende. Dessutom, vilket outsägligt stort välde
utövar icke vanan! Och när jag efter hennes bortgång
satt ensam med Alfred på soffan mitt emot den, på vilken
hon alltid låg tålig och vänlig, då, ehuru jag tackat Gud,
att hennes lidande upphört, har jag likväl känt, känt
djupt, att livet blivit för mig bra ensligt . . . och snart
blir det väl ännu ensligare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
