Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådde att något särdeles viktigt föregick i hennes tankar.
Hon hörde ej ens grevinnans fråga, men utropade
hastigt: »Det är kammarjunkaren, ja, det är det! Han far
ensam ut och håller en laddad bössa i handen. Herre gud,
så han ser ut — blek som ett lik, alldeles askfärgad . . .
Det faller mig något in. Då vi möttes på bron, gick han åt
Dressens till. Jag såg med mina egna ögon, att han tog av
till höger, och karlen föreföll mig mera förryckt än
vanligt. Helt säkert gick han dit att fria och fick korgen. Man
kan se det på honom — mina ögon äro skarpa och bedraga
mig icke. Men har man väl hört på maken: ge korgen åt
en rik och hygglig karl! Jag undrar just vad de
människorna inbilla sig? Men ers nåd skall få se att det aldrig
går lyckligt: han gör bestämt av med sig. Det är på
modet nu för tiden att skjuta sig . . . Herre Jesus, se hur han
måttar med bössan! Nej, det går aldrig an — jag måste
höra huru det är fatt. Jag gör mig ärende dit tillbaka, ty
veta skall jag huru saken hänger till samman, det lovar
jag!»
Och med ett slags raseri fattade mamsell Nyqvist
handskar, näsduk och parasolett, glömde snusdosan kvar och
utan att knappt ge sig tid att taga avsked eller svara
grevinnan på hennes bjudning för eftermiddagen, rusade
hon ut genom salongen och nedför trapporna, där hon
häftigt körde emot och stötte omkull ett par barn med
smultrontallrikar. Barnen skreko högt efter betalning och
gingo ända därhän, att de fattade henne i den fladdrande
schalsnibben. Men med en vild åtbörd ryckte hon sig
lös och hade redan, hunnit om hörnet till Långgatan,
innan de små trashankarna, med ett stycke av
schalfransen i vardera handen, hunnit göra ett nytt anfall.
Med bevingade steg flög mamsell Nyqvist utåt gatan.
»Gud ske lov, här möter jag assessorn, just som ni vore
kallad! Har ni hört, min bäste, vilken olycka som hänt?»
»Vad då — är elden lös eller är det artikeln om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
