Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom och hennes större noggrannhet i toaletten. Men
hennes bittra, kvalfulla strider med sig själv, hennes ångest,
hennes hj ärtslitande böner, då hon knäböjande anropade
det högsta väsendet att kunna glömma den, som hon
blygdes att nämna, men aldrig fick ur sina tankar, allt
detta bemärkte icke Wirén; han anade ej att våldsam
lidelse kunde kämpa inom Virginias marmorbröst.
Wirén stod med Borgenstjernas brev i handen mitt
emot sin hustru, hörde henne i den forna iskalla tonen
yttra: »Det är ju en vanlig sak!», men såg likväl i samma
ögonblick på hennes läppar det leende, som värmt och
glatt hans hjärta. Då förekom det honom som om han
uppvaknat från en lång dröm, och för första gången
föreföll honom detta leende som en instuderad mimik, den
man även med ståltråd kan åstadkomma på en docka.
Hemskt avstack läppens falska lek mot den snövita
kinden, från vilken under några sekunder all färg syntes
flydd.
»Du ler, Virginia — varför ler du?» frågade han strävt,
nästan strängt.
Virginia log icke mera. Hon reste sig, och hennes
hållning var stelare än någonsin, då hon med en sakta rörelse
på huvudet yttrade: »Du skall ej mera få skäl att fråga
mig därom, ty jag vill icke mera le.»
Och i dessa med en nästan vild smärta uttalade ord:
»jag vill icke mera le» låg hela hennes inre historia, ett
sönderslitet, med sig självt kämpande hjärtas omedvetna
bekännelse.
Wirén stod några ögonblick förstummad. Sådan hade
han aldrig sett henne, hög, allvarlig, djupt skakad av
våldsamma sinnesrörelser. »Min Virginia, min älskade»,
bad han innerligt, »varför talar du så? Har detta leende,
denna vänlighet, som fröjdat mig, icke varit själens
frivilliga gåva — vore den...» Och Wirén frågade och
glömde sina grundsatser, till dess han, på en gång uppvak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
