Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjerta, men han bortskakade den, ty var också icfce hans
öde oåterkalleligen afgjordt, så hade han likväl skäl att drömma
om en sällhet, som emellertid ännu stod i öppna fåltet.
Öfver en månad varade Marie Louises frånvaro. Under
denna tid, då Wiliam icke hade den minsta smak för nöjen,
återtog han i arbete helt och hållet och mycket mer än
han förlorat, ty han arbetade äfven undan för den tid af,
frid och fröjd, som han väntade. Hans enda vederqvickelse,
med undantag, af måltidsstunderna nere hos sitt välvilliga och
hjertliga värdfolk, var de timmar, han tillbragte hos Marie
Louises mor, och hans högsta glädje de förmåner och
uppmärksamheter, som hans goda vilja och grannlaga ömhet
kunde bereda henne.
Fru N:s förtroende till Wiliam tilltog äfven beständigt.
Hon såg ej i honom vidare en främmande: han var henne en kär
son, och utan förlägenhet förtrodde hon honom sina små
husliga bekymmer eller begagnadfe hans råd, när de kunde gagna.
Genom Wilianis försorg, som från landsbygden skaffade henne
ved och alla andra varor till de billigaste priser, fick hon
nu, hvad hon ej på länge haft, sina små lager, i stället för
att såsom förut genom dyra springmadamer hemta
förnödenheterna på olika ställen i staden. Och då Wiliam vid sina
vandringar öfver torget öfverkom något godt, fingo alltid
hans grannfru och »moster Greta» dela hälften hvar.
Slutligen, en snögrå februari-eflermiddag, stannade åter
racken från Segerstad framför trappan till den fattiga enkans
port. Och Wiliam, som vid denna syn af glädje hoppade
högt från stolen, kunde knappt styra sin otålighet, så länge
som artigheten fordrade. Otåligt räknade han minuterna,
tills timmen var förliden och med den det friherrliga åkdonet
försvunnet. Då stod han vid dörren till det rum, der den
för honom käraste varelse befann sig.
När han inträdde, satt Marie Louise ensam, vid bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
