Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende. Ifrån de fönster, hon passerade, skulle utan tvifvel
många personer kasta sina blickar efter henne, men till sin
man sade hon: »Tror du jag är så fåfäng, att jag for en
sådan lapprisorsak skulle ändra min önskan att resa ensam 1»
— en efterrättelse, den von Wallden såsom artig man
hörsammade.
Emellertid följde han sin unga fru ned till vagnen och
falde sjelf ned fotsteget, då han bjöd henne handen för att
stiga upp.
En fotgängare gick i det samma förbi och helsade.
»Min gud, jag tror du darrar, min engel! Blir du
sjuk?»
»Nej, jag blef endast rädd för hästames otålighet . . .
Adjö, adjö — jag kommer snart hem!» Hon satte sig till
rätta i vagnen, och von Wallden tillslöt dörren, sedan han
först tryckt en lätt kyss på handen, som hvilade deremot.
»Hvart befaller hennes nåd ,att jag skall köra?» frågade
kusken.
»Åt öster tull!»
Vagnen flög af. Marie Louise helsade än en gång sin
man och skulle, i fall hon icke märkt att uppmärksamheten
från hvarje förbiskymtande fönster var rigtad på henne, ha
sjunkit mot vagnshömet och fritt öfverlemnat sig åt sina
dolda qval. Men nu upprätthöll henne fruktan. Hon helsade
behagfullt åt vänner och bekanta, utan alla tecken af den
stolthet, som man alltid velat påbörda henne. Men då hon
for förbi sin egen forna bostad, såg de frusna fönstren i
vindskupan och tänkte på detta fordom och detta nu, då
tog känslan ut sin rätt. Lyckligtvis var gatan så kort, att
hon snart under landsvägens ostörda enslighet fick kasta sig
till baka i vagnen och helt och hållet lefva i de alvarliga
betraktelser, som trängde sig på hennes- sinne.
»Nej, jag måste härifrån!» blef hennes enda klara tanke.
»Detta öfvergår all möjlig mensklig ansträngning. Inga pligter,
hur heliga som helst, förmå rädda oss från vår egen fantasi,
som kommer och beständigt återkommer till samma föremål.»
Vindskuporna. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
