- Project Runeberg -  Vindskuporna /
162

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lighet eller af någon annan orsak, till dörren emellan
förmaket och salongen.

Vi stodo på hvar sin sida af tröskeln. 1 förmaket fana
ingen utom jag. Den utskjutande kaminen dolde henne för
de spelandes blickar. Jag tog hennes hand, och hade det
än gält mitt lif, skulle jag ej kunnat afhålla mig irån att
trycka den till mina läppar — huru, vet jag ej.

Marie Louise såg på mig med en stor, själfull,
under-full blick, en blick, hvari en hel himmel och en hel afgrund
sjönko till sammans. Jag tyckte, att en tår glimmade fram,
och jag bedrog mig ej. Hvad skulle det ej ha kostat henne
för en plåga att icke kunna befalla öfver denl Men på en
gång återtagande masken, drog hon sig några steg till baka,
helsade mig med kall värdighet och försvann.

Tror du, att jag genast reste hem? Nej, sedan jag rest
ett stycke, band jag hästen, irrade omkring i alléen, kom
från alléen till parken och der varsnade min blick ett
föremål mig för heligt, att jag i 4#tta ögonblick skulle vågat
nalkas.

Dold bland träden, såg jag i våraftonens halfskymning
Marie Louise sitta v en bänk, med hufvudet lutadt mot
stammen af en björk. Nu var ej vidare fråga om en
framsmygande tår: det var en vild, ohejdad ström, det var
uttrycket af den bittraste smärta.

Och jag stod blott några steg derifrån!

Men om jag än i detta ögonblick erfbr till hvilken
jett^höjd lidelsen kan växa, så hade jag likväl sans
nog att tänka på faran, på hennes rykte. Jag flydde, flydde,
utan att se mig till baka, men af ett svagt rop, som nådde
mitt öra, anar jag att hon upptäckt mig.

Nu vet du allt — och nu vet du ock, att jag står på
randen till afgrunden....................

Några dagar senare.

Nu är allt godt! Mitt blod är svalt, mitt sinne redigt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:56:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcvinds/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free