Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stora fruntimmerssessionen hos borgmästarinnan, .öfn
fars resa, om huru han fann dem, om deras återkomst,
deras mottågande i staden, knytskickningsdagen, — allt ända
intill den pers, som Marie Louise måste utstå i
borgmästar-innans gamla bombasinsklädning. Allt berättades, medan
Wiliam i glad yrsel både gret och skrattade, och tryckte
gubben i armame, prisande hans mandater. Men vid
bom-basinsperioden började han bli alldeles ursinnig. »De vilja
då ta lifvet af henne», sade han, »med sin gemena
skadefröjd, de otäcka trollpackorna!»
»Fy, Wiliam lille», hotade rådmanskan, »hur kan du
våga kalla dem så? Jag* försäkrar dig, att med denna lilla
försoning allt söndrigt är lagadt och så helt som det
någonsin varit. Hela staden har lemnat bevis på de mest
välmenta och vänliga tänkesätt.»
»Ja ja, moster Greta, låt det vara — jag känner
staden och dess välmening och skattar den efter förtjenst...
Men säg mig nu i stället hur Marie Louise skickar sig som
enka?»
»Alldeles som man kan vänta af en menniska med
hennes förstånd och goda hjerta. Nu förstår väl en och
hvar, att hon just icke kan sörja honom, men det ligger ändå
något sorgset och djupt allvarligt i hela hennes väsende, och
då hon talar om sin man, den hon just icke hade mycket
skäl att rosa, efter som han icke allenast förstörde allt hvad
hon hade, utan äfven gjorde henne olycklig på allt annat
sätt, så sker det likväl med hvarje tecken af ömhet och
fördragsamhet. Säkert var hon en exemplarisk hustru.»
»Exemplarisk, ja!» sade Wiliam, gående häftigt af och
an. »Jag vet hvad hon var, jag, som under mången mörk
och ensam afton stått utanför de låga fönstren och lyssnat
till hur hennes läppar med engiaord bedt och besvurit honom
att återvända. Och med hvilket tålamod utan like har hon
ej burit fattigdomens elände, aldrig klagande, aldrig med en
förebråelse sårande honom, som dragit henne med i förderfvet
— ack, hon var mer än en engel, ty englar måtte det väl
^ Vindskuporna* 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
