Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sanningens Vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA AKTEN.
[?
sina händer. Kommer därvid att trampa på hunden, som
far upp ur sömnen och börjar skälla ursinnigt på Vera.)
Salvator (störtar efter hunden).
Vindsnabb! Känner du ej längre din härskarinna!
Vill du tiga, fördömda kräk!
(Vera gömmer sig pä nytt, förskrämd, bakom buskarna.
Salvator slår hunden med sin vandringsstaf, sä att denne
nedfaller bedöfvad i gräset.)
Vera.
Å, hvarför gjorde du det?
Salvatok.
Min hund vågar att skälla på sin egen härskarinna.
Vera.
Sin härskarinna? Men han har ju aldrig sett mig
förr. Han sade bara sanningen, stackars kräk, när
han vägrade att kännas vid mig. A, Salvator, jag är
rädd, jag ryser. Så skall det gå också mig — man
skall hata mig, man skall förfölja mig, man skall
misshandla mig. (Kastar sig ned och kysser och omfamnar
jorden.) O, moder jord, som födt mig, haf förbarmande
med mig! Redan är himmelen förmörkad, växterna
och fåglarna sjunga icke mer — och Salvator älskar
mig icke mer. O, moder jord, hur skall jag våga —
ensam, ensam mot alla!
(Ligger snyftande på marken, till hälften dold af det
höga gräset, dä i detsamma tre gamla nunnor komma ut ur
klosterporten i bakgrunden. Den som går i spetsen är klostrets
abbedissa ock bär ett krusifi.x framför sig, de andra två hålla
händerna framsträckta och böjda emot hvarandra samt mumla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
