Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smärre Berättelser - Resa utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man hurrar på stranden, näsdukar vifta.
Det synes Hanna, att det är för henne de vifta,
för henne de hurra. De långa vågorna komma och
lyfta henne på sina gungande armar. Hon vacklar
litet, känner en underlig rörelse i strupen. Kanske
är det sjösjuka. Men hvad gör det. Det kan väl
löna mödan att vara sjösjuk för att bäras öfver detta
haf till nya kuster.
Prinsessan står ensam kvar, tills sista skymten af
hamnen försvinner. Hennes uppvaktning har dragit
sig tillbaka, hon vill vara ostörd i sin sorg. Hög och
rak står hon där, den långa, ranka figuren, insvept i
en kappa, som fladdrar litet för vinden. Kind och
läppar äro färglösa, till och med ögonen synas bleka.
Hon står där som en bild af ensamheten, den
landsflyktigas ensamhet, som lämnat bakom sig allt hvad
som är henne kärt.
Lilla Hanna ligger lutad mot sin mans bröst i
det konvulsiviska illamående, som kallas sjösjuka.
Men mellan attackerna utropar hon: »O, Robert, det
är så roligt ändå!»
1891.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
