Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smärre Berättelser - Giftermål af tycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I |0
(ilVTKUMAL AF TYCKE.
Det var just ej ofta det kunde bära till, att
Emerentia fick komma på besök i sitt föräldrahem.
Det var för långt att fara till kyrkan hvar söndag,
därifrån de bodde, och vägarna voro ofta svåra. Och
inte var det heller alltid sagdt, att det blef plats för
henne i kärran, när det blef kyrkfärd utaf. Ty
familjen var stor och sonhustrun var förstås den sista i
huset, som man tog någon hänsyn till. De egna
döttrarna visste alltid att hålla sig framme före henne.
Men när hon någon gång kom, tyckte modern för
hvarje gång, att hon var så förändrad. Aldrig hörde
man henne mer skratta och prata, hon gick alltid och
stramade på munnen, som vore hon rädd att släppa
fram något, som borde vara innestängdt, och där var
något underligt sorgset och skyggt i hennes stora,
runda barnaögon. Hon begynte också mista sina tjocka
kindben och blef helt smal och snipig i ansiktet. När
systrarna skämtade och lekte, såg hon så ogillande
ut, som om hon varit sin egen svägerska. Men frågade
man henne hur hon hade det, sade hon alltid att hon
var nöjd. Ingen kunde vara snällare än Jerker, och
svärföräldrarna — ja, det visste väl hvar och en, att
hederligare bondfolk fanns inte i hela socknen. Det
enda, hon sade sig sakna, var den fria utsikten öfver
Siljan, som hon vuxit upp vid, men ej förstått sig pá
att värdera förr än nu, då hon lefde i en instängd
skogsby, som var så mörk och dyster, jämförelsevis.
Och så tyckte hon allt att det var lite svårt, att hon
och Jerker inte fingo ha ett rum för sig själfva, ulan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
