| 30 |
Vi tecknat oss trötta och matta
i sol’n i Sankt Werners ruin,
och slut med att skämta och skratta
vi trängde till mat och vin.
I staden där nere vi funno
likt ombonadt fågelbo
ett värdshus i blompyntad trädgård
med gammaldags snitt och ro.
Där dukades flinkt under löfhvalf,
dit solgasset ej sig stal;
snart ångade mustiga steken,
och bägarn kom full och sval.
| 31 |
Tillbaka vi kunde oss tänka
åtminstone hundra år,
ty allt var så rundligt och billigt,
man såg af »Geschäft» ej spår.
Vi tände vår pipa, och stämda
som ynglingar bägge två,
vi blåste mot taket af vinlöf
i kapp våra rökmoln blå.
Och härligen stärkta och glada,
som icke på länge förr,
först sent och för alltid vi gingo,
vår väg ut ur gästfri dörr,
där värdfolkets halfvuxna dotter
stod nigande, blomstrande röd,
och åt oss i rikliga lotter
förtjusande rosor bjöd.
