| 76 |
Jag bjöd dig förgäfves på blommande gren
och fåfängt på tufva så vänlig och len:
du var ju en ringsvalunge.
| 77 |
Du fann all min omsorg så torftig och half,
din håg stod till himmelens blånande hvalf,
stålvingade ringsvalunge.
Som blixten försvann du. Min spanande blick
knappt skymtar i skyn liten irrande prick --
Gud hjälpe dig, ringsvalunge!
Du trår väl till lä, också du, någon kväll
i stormen. -- Till takfot på lutande tjäll
välkommen då, ringsvalunge!
