| 83 |
Nu själfva tacksamheten
jag har visst träffat på.
På stora stenen skvättan
ses kry och munter stå.
Med »tack» och »tack» beständigt
hon nickar gång på gång,
hon tackar storm och skurar
och kvalmig dag och lång.
Hon tackar morgonstrimman
förrn torparn säger »smack»,
och har, sen alla somnat,
åt nattens tystnad »tack».
| 84 |
Hon flätar liten visstump
behändigt in ibland,
liksom om aldrig funnits
ett vedermödans land. --
O att vi ej lektioner
här tagit lite hvar!. --
Nu är så dags -- hon flyttar
sin kos om några dar.
Vi lära nog förblifva
ett klåparsällskap, vi,
inför den krya skvättan --
i »tack» och »tirili».
