| 114 |
Den stugan, hon var murken,
den stugan, grå hon var;
men långsåt hennes takås
sprang muntert ärlepar.
Kring knuten flög en rödstjärt,
betänkt på frieri;
vid gafveln stod en apel
med tusen blommor i.
Och i det enda fönstret
med ruta, spräckt och låg,
jag barnakinders rosor
och hvita tänder såg.
| 115 |
Den stugans dörr var gisten
och klinkan si och så --
men den där stugan glömmer
jag aldrig bort ändå.
