127 |
Var lik en lärka,
låt ingen märka
hvar fram din visa sprang:
om fram ur friska vindar,
om ut ur mjuka skyar,
om ner ur klara strålar,
den muntra tonen klang. --
Var lik en lärka,
låt ingen märka
ditt bo, sen sången dött:
om in i täta åkern,
om ut på vida ängen,
om bort i villa mossen
du segnat tyst och trött. --