| 136 |
Du önskar dig att vara fri
från mänskosorger bittra,
vill lundens nätta fågel bli
och fara gladt och kvittra.
Han är ej lycklig mer än vi,
du, käre, tror så bara.
En vacker dag han kvider i
den stygge jägarns snara.
Ack nej, den, som du var, förbli!
Det går en dag i sänder.
Till döden trött, din hand lägg i
allgode vännens händer,
| 137 |
så gör han dig, o mera fri
än jordens sparfvevingar.
Då lär du först den melodi,
som ej i ve förklingar.
