| 152 |
Om icke femti år sen,
så är det så bortåt,
sen jag i hemmets hagar
mig lärde fåglalåt.
När sidensvansen ringde
med silfverpinglor klart
i rönn, som med koraller
och spetsar klädt sig rart;
när rotgeln sent i vårkvälln
tog fram sin violin,
när trädgårdssångarn spelte
midsommarmelodin;
| 153 |
när hämpling hurtigt knäppte
på klangfullt strängepar,
och när säfsångarpipan
in till mitt örngått skar:
då vardt mitt sinne vaket
för lundernas musik,
för sång, som klang kring fälten
och bort i vass och vik.
Sen dess de återklingat,
ett sakta, vänligt sus,
in mellan allt hvad världen
än gaf af kif och brus.
Och hvem som helst må tänka:
En sådan gammal tok.
Men, fågelsång, jag ägnar
dig mina visors bok.
