Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tvänne nästföljande åren tillbragtes till största
delen vid universitetet, under sysselsättning dels med egna,
isynnerhet filosofiska och historiska studier, dels med
information af en ung landsman. »Under hela denna tid»,
yttrar han, »var jag fullkomligt ofruktbar, och på
sånggudinnornas gunst var ej att tänka. Lagerkransen,
hvilken jag vederbörligen erhöll såsom magister, föreföll mig
som en grym ironi. Grep jag till pennan, så korsade sig
för mig alla möjliga manér och stilar ur förrådet af en
vidsträckt läsning.» Han säger sig vid denna period af
sin lefnad hafva erfarit en för honom eljest främmande
känsla, nemligen afund öfver de lyckligt lottade naturer,
som äro utrustade med bestämda anlag för ett visst yrke.
Denna känsla dref honom, efter egen bekännelse, under
ensliga stunder till förtviflan. Den kunde måhända
rättare förklaras såsom känslan af en kraft, hvilken ännu ej
blifvit med sig sjelf förtrogen, och som, villrådigt och ängsligt
blickande omkring sig, spanar, i hvilka rymder den skall
pröfva sin förmåga. Det var en gemensam känsla af
öfverflöd och brist, af kraft och vanmakt, åt hvilken det
var erfarenheten förbehållet att gifva dess bestämda
riktning, och det är på den föregående inre sjelfpröfningens
kamp som han sjelf häntyder, då han säger: »har jag
någon sjelfständighet, så är den dyrt förvärfvad». I en af
sina sednare skrifter har han karakteriserat sig sjelf
såsom en sökande. En sökande var han så väl i lifvets
vår som i dess höst. Han började med att i helig andakt
och brinnande ifver söka sin egen genius, och lik den
med ängeln brottande Jakob manade han honom: jag
släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.
Välsignelsen kom, och ängeln hof upp sina klara ögon mot
ljuset. På blicken kände han igen sin egen genius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
