- Project Runeberg -  Erik Gustaf Geijers samlade skrifter / Förra afdelningen. Första bandet /
XLVIII

Author: Erik Gustaf Geijer With: Knut Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skönt uttryck som i musiken, och den bildning Geijers
stora ande deraf hemtade utbredde sig öfver all hans
öfriga verksamhet, och gaf ej blott värma åt hans tanke
och rätthet åt hans känsla, men gjorde äfven att båda
dessa faktorer ständigt arbetade tillsammans. Häraf
kommer, att ingen saks särskildhet beherrskar honom längre
än dess sammanhang med något annat varar; ingen
ensidig rättvisa uttalas af honom, der denna kunde blifva en
orättvisa mot något annat. Med ett ord: det är sökandet
efter alla delars uppgång i det hela, så långt denna
salighet af ett menniskobröst kan fattas, det i högsta mening
konstnärligt sanna, och framför allt denna sannings
sentiment, som karakteriserar Geijer.

Man har, oaktadt striderna kring den store mannens
graf, dock i det närmaste kommit öfverens derom, att han
var ett — snille. Detta ord, som, genom sin egenskap
att hjelpa mången från skyldigheten att tydligare förklara
sig, alltför ofta anlitas, må äfven här göra samma tjenst,
ehuru förstådt i sin högsta och sannaste bemärkelse. Geijer
var snille — ett ibland de få — äfven i musik, och om
han ej kände alla konstens medel och grepp, med hvilka
de yttre sinnena fångas, hade dock naturen begåfvat
honom med den mycket större och sällsyntare förmågan, att
på ett ädelt sätt röra och träffa det ädlaste och bästa.
Väl var han således musikus mer genom instinkt och
natur, än genom studier och routine; men han hyste en
till vördnad gränsande beundran för artistisk fulländning
äfven i formen, hvilken han också, så långt hans tid och
insigter räckte till, sökte att förvärfva sig. Hans
dilettantism var den älskvärdaste, den anspråkslösaste. Någon
mindre ömtålig för rättelse i hvad som rörde det formella

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:58:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eggeijerss/1-1/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free