Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feodalism och Republikanism. Ett bidrag till samhälls-författningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•209
intryck gör ett begrepp, af en knippa sinnen — en själ);
så är denna lära, ehuru mycket den åberopar
erfarenheten, dock i sig sjelf den abstraktaste lära, och tillika
den, som mest utmärkt sig genom grundlösa hypotheser
Blottad på all själ och innerlighet, kan den blott förklara
ett yttre genom ett annat yttre, en oväsendtlighet genom
en annan oväsendtlighet. Så fördes Hobbes på en blott
yttre, oväsendtlig förklaring af borgerliga samhället, och
begynte med ett tillstånd, hvari han försatte den abstrakta
menniskan, sådan denna vore, ledig från alla samhälliga
förbindelser. Huru föröfrigt detta tillstånd af Hobbes
skulle fattas, derpå var troligen hans eget förhållande till
independenterna, ur hvars jemnlikhets-fanatism han utbildat
sin idé, ej utan inflytande. Han afskydde nemligen både
genom sina grundsatser, som fästade honom vid det
monarkiska partiet, och sitt läge såsom Carl II:s lärare, och
sin karakter, som var naturligen fruktande och mild,
detta partis tänkesätt på det högsta. Så mycket snarare
blef naturtillståndets jemnlikhet för honom blott en allmän
förstörelse. Af de oinskränkta menskliga begären skulle
i detta tillstånd födas en allas lika rätt till allt, och deraf
nödvändigt ett krig af alla emot alla. Ett sådant tillstånd
skulle förstöra menniskorna, om det ej upphörde. Det
kunde blott upphöra medelst ett fördrag, hvarigenom alla
de enskilda viljorna underkastade sig en yttre, tvingande
högsta makt, såsom uttryck af den gemensamma, säkerhet
åstundande viljan. Detta underkastande vore åter
nödvändigt’ oinskränkt; ty inskränktes denna högsta makt, så
måste det endera ske af en lika, — då hade man åter
den fordna striden — eller af en högre, — då vore den
högsta makten ej den högsta. Häraf slöt Hobbes
oemot-ståndligen konseqvent, att denna makt ej af undersåtarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
