Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feodalism och Republikanism. Ett bidrag till samhälls-författningens historia - Bevis och anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•157
rialeSj beter det i ett diplom af kejsar Henrik IV. a 1073. Jfr. C.
F. Eichhorn L c. Th. 2, s. 479.
" Ur denna pS historien grundade princip för theorien om adel, kan
också allenast förklaras, hvarföre adelsmannen ännu alltid anses vara
sin konung personligen förpligtad, mer än andra statsborgare, liksom
att adeln är företrädesvis krigsstånd; emedan den härstammar ur det
gamla Maison du Roij eller konungens krigiska hushåll. Denna
samma härstamning vitsordas äfven deraf, att adel från hofembete
ännu alltid är oskiljaktigt, och att äfven i de länder, der detta stånd
mistat eller begifvit sig från alla sina öfriga företrädesrättigheter, en
oadlig hofman likväl alltid blifver en contradictio in adjecto.
a Ingenting har mera förvirrat begreppet om hela Medeltidens
författning, än de olika åsigterna af de så kallade ministeriales (ett
allmänt namn på hufbetjening), då de 8n förekomma som ofria, och
derigenom så långt skiljda från länsmännernaj att en sådans gifte
äfven med den förnämsta tjenstemans dotter ansågs för mésalliance
(Remer Handb. d. Mittl. Gesch. p. 236); än åter tydligen heta och
äro både nobiles och liberi (jfr. Möser Osnabrück. Gesch. Th. 2,
p. 119). — Upplösningen på motsägelsen synes vara, att sedan den
första läns-adeln redan blifvit ärftlig, kommit i ett mer oberoende
förhållande till konungen samt ej mer personligt omgaf honom, den
ej i början velat erkänna dem för likar, af hvilka de efterträddes i
den personliga uppvaktningen vid hofvet, hvaribland någon gång
äfven flere af verkligt ofri börd torde ha kommit till makt och
anseende. Emellertid gaf konungens umgängelse och nåd dessa nya
samma värdighet och makt, som den en gång hade gifvit de förra,
och hvarje ny uppsättning af ministeriales slutade med att bli
länsadel. Jag anser således ministerialitets- och län förhållandet för i
grunden detsamma, så mycket mer, som historieskrifvarne sjelfva
måste erkänna, att det förra öfverallt i fortgången öfvergick i det
sednare. Jfr. Eichhorn 1. c. Th. II, s. 902. I anledning af hvad
som nämndes om de ofria, kan anmärkas, att Tacitus redan säger,
det sådana uppstego (genom konungagunst) både öfver de fria och
adeln hos de Germaniska folkslag, som regerades (quæ regnantur)
L c. C. 25. I Longobardiska lagarne värderas konungens träl lika
med fri man, hans frigifne lika med adel. Till de nationer, som
kände en större kungamakt, räknar Tacitus Sutoiierna (Suionum ci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
