Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den Äldre. Skrift, som vunnit stora priset i Svenska Akademien 1803 - Sednare delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
och finner ett rSd, missnöjdt med hans hemkomst, och på
den sammankallade herredagen tvedrägten och oordningen
så stor, att ingenting kan afgöras.
I mörkret fostrades ännu deras svarta anläggning,
som på fäderneslandets fall ville bygga sin välmakt. Det
felades dem, för att låta den utbryta, en förevändning och
att ibland sig kunna framvisa något stort och älskadt riamn,
i hvars grannskap inga låga afsigter förmodades. De funno
bägge. Och genom hvem? Genom den ädle Svante
Sture, Sveriges hopp, dess blifvande stöd, den störste
medtäflaren till Sten Stures ära. Qvarlemnad med föga
talrika troppar till Finlands försvar, hade han infallit i
fiendens eget land, intagit Iwangorod, förstört det, och
återkom med sin lilla segrande hop, då riksföreståndaren,
som nyss anländt med en större makt, böd honom följa
sig i ett nytt anfall. Svante Stures soldater voro
uttröttade och knotade. Sjelf, harmsen öfver att hafva varit
lemnad som rof åt en oräknelig fiende, tyckte han sig
med sin ringa styrka hafva nog uträttat och nekade lyda,
blef af Sten Sture med vrede beskylld för uppror,
återgick till Sverige med sina stridsmän som hans förklarade
fiende, och gaf derigenom signalen till borgerliga kriget.
Efterverlden anklagar Svante Sture för en bruten
pligt, men hon förebrår äfven Sten Sture en
öfverilning. Af tidens ström är längesedan bortförd den
generation, i hvars lif och verkningar vi nu med tanken
vistas; sedan århundraden hvila fredligt i jorden dessa bägge
män, hvilkas tvist vi borde slita; men, om det vore
möjligt, jag skulle ej frukta att åt Svante Stures egen
rättvisa anförtro domen öfver sig och sin store medtäflare;
jag skulle ej frukta att låta honom dömma: om han hade
att klaga öfver verklig oförrätt; i fall så var, om ej nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
