Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den Äldre. Skrift, som vunnit stora priset i Svenska Akademien 1803 - Sednare delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
dåre var för Sverige — detta dyrbara lif är i fara att af
en vådlig händelse förkortas
Nu erbjuder Johan förlikning, — och jag lemnar den
skådeplats, der dessa olyckliga händelser bortträngt
hvarandra för min syn, för att med min tanke följa Sten
Sture i sina ensliga öfverläggningar — här under
nattens djupa tystnad, då sömnen, som lugnar fiendskaper
och döfvar bekymmer, hvilar öfver alla, och han ensam
vakar för Sveriges väl. Dessa stunder — huru olika äro
de ej dem, då för sex och tjuge år tillbaka, stolt och
triumferande öfver en seger, som räddade ett folk, han
af sin glädje ej tilläts smaka hvilan; då ur denna höga
själ glänsande utveckla sig en framtids planer, och hon
slutligen med förtjusning hvilade vid en tafla, som sakta
sväfvade fram ur det tillkommandes skymning: Sverige
räddadt för alltid från främmande ok, och Sten Sture
dess befriare! Tjugesex år framlefda i aldrig tröttad
verksamhet mot ett sådant mål, för att detta ögonblick,
stående midt i branden af sin skapelse, ensam med sina
minnen kunna säga: det var en dunstbild, framgycklad
af en högmodig inbillning! Ljuset har kommit: den är ej
mer. Och dock — han känner det djupt i sitt hjerta —
var detta mål något mer; i hans inre eger det en
oför-störlig verklighet, der samla sig hans bemödanden kring
detsamma i skön harmoni, och med tillförsigt skulle han
kunna säga: jag har ej lefvat förgäfves; om det ock blefve
hans lott att begrafvas under sitt fäderneslands ruiner. —
Och blir ej denna lott hans? Bör han antaga en
förlikning, hvars vilkor han vet; fegt bortkasta frukten af så
° I sitt eget folks trängsel föll han, vid den hastiga reträtten, af
Norrbro i strömmen och kunde med möda räddas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
