Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning öfver riksrådet friherre Malte Ramel. Inträdes-tal i Svenska Akademien den 25 Januari 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-75
ålderdomens klassiska mönster, hans verldserfarenhet,
förvarad i ett lifligt och rikt minne, hans fina seder, i hvilka
en naturlig ädelhet rådde, framför allt det uttryck af en
mild och ren själ, som framlyste i hela hans väsende,
gåfvo detta umgänge ett eget behag; och denna känsla
öfvergick till hjertlig vördnad hos alla dem, som lärde
känna honom närmare. Han ingaf den i hofvets salar,
han ingaf den i hyddorna. Sedan han sista gången
lemnat hofvet och åter besökte sin fädernebygd, hade en
förvillande anda gripit omkring sig bland Skånska allmogen.
Äfven hans bönder samlade sig i en hotande ställning på
hans stamgods. Deras gamle herre gick förtroligt ned
ibland dem, tilltalade dem allvarsamt och lugnt, och de
återvände med blygsel öfver sina förvillelser till sina
pligter. Hans åsyn, hans tal, hans handlingar utöfvade
dygdens inflytelse öfverallt, der känslan för det goda ej
ännu var alldeles förkolnad. Det fanns ej ett falskt ord
på hans tunga eller en uppsåtlig orättvisa i hans själ,
har en man sagt, som mer än någon annan var i tillfälle
att känna hans innersta. Men han var så långt upphöjd
öfver alla egennyttiga, orena bevekelsegrunder, att-ett för
långt drifvet förtroende till samma tänkesätt hos andra var
kanske hans största fel — åtminstone det, hvaraf hans yttre
lycka mest led. Sjelf förlät han och glömde äfven
otacksamheten; sträng endast emot sig sjelf, mild emot andra.
Den olycklige hade ingen varmare vän. Mångfaldiga voro
föremålen för hans tysta välgörande, i synnerhet bland
denna klass af torftiga, hvilka, efter att hafva sett bättre
dagar, kämpa på en gång med nöden och blygseln; och
han har dragit försorg, att de som öfverlefvat honom
endast kunnat förlora välgöraren, ej välgerningen. —
Försynen nekade honom att njuta en faders glädje. Han sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
