Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tal vid jubelfesten till den store Gustaf Adolfs minne den 6 November 1832 i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL
VID JUBELFESTEN
till
DES STORK
GUSTAF ADOLFS
MINNE
den 6 November 1832 i Upsala.
Kallad att med mina svaga ord fira den ädlaste åminnelse,
uppträder jag på detta rum, ej utan fruktan. Hvad mig
omgifver i detta ögonblick skulle redan tillräckligt
rättfärdiga den känsla af misstroende ’till egna krafter, som,
verklig eller föregifven, så ofta är talarens ursäkt. Huru
väl jag behöfver denna ursäkt inser jag lifligt. Må det ej
tydas mig till öfvermod, om jag tillägger, att jag önskar,
men föga begär den! Det ämne jag har att behandla synes
mig lika mycket upphöjdt öfver den störste talares konst
som den minstes. — Hvarföre skulle jag ej tillstå det?
Jag har känt och känner en skygghet att öfva mina ord
på detta odödliga minne. Må det närvarande förlåta mig
det! Min fruktan rör det förflutna; och det är en stor
skugga jag först har att bedja om förlåtelse.
Ej som vore jag en så uteslutande beundrare af
denna förflutna tid. Jag har dertill hört den alltför ofta
berömmas. En ära, som blott icke mera är, är redan
derigenom en olycka. Det finnes ingen hvila på lagrarna.
Det finnes deremot en verklig fara att genom sjelfva min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
