Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Marcus Tullius Cicero. Tal vid akademiska rektoratets nedläggande den 13 December 1836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-190
nu lüran om pligterna i ett präktigt verk»10. Det var
dessa böcker de Ofßciis, som han egnat åt sin son. I ett
annat bref från samma tid heter det: »Statens olyckliga
belägenhet och allt hvad som kan träffa en menniska bär
jag, och är derför skyldig filosofien erkänsla; ty hon
undanrycker mig bekymren och väpnar mig mot alla ödets
stormar. Gör du som jag; och håll ingenting för ondt,
som är fritt ifrån skuld» \ Om en högre tingens ordning
och ett menniskans eviga hopp har ingen hedning tänkt
sublimare.
Egentligen är denna förmåga att idealisera Ciceros
både styrka och svaghet. Den hade sin grund i en
mäktig inbillningskraft, med hvilken han herrskade, men af
hvilken han ock ofta beherrskades. Man återfinner den
hos honom i det lilla som i det stora. Verlden kallade
det öfverdrift. Han hade ett vackert ord för allt, —
äfven för sin svaghet, sin fruktan, sin häftighet, sitt
vankelmod. Allt låter väl i hans ord, allt speglar sig i hans
rika inbillning såsom en förskönad verklighet. Men detta
samma snille, som idealiserade den närmaste verkligheten,
ja gjorde honom ur dess synpunkt osann, upphöjde honom
också öfver den. Vise män ibland hans samtida sågo
något profetiskt i hans blickDet är denna blick öfver
forntid och framtid, som gör att det närvarande uppfattas
af snillet annorlunda än af hvardagsmenniskan.
10 Ad Åttio., lib. XV: 13.
1 Ad diversos, lib. XII: 23.
2 Ut facile existimari possit, prudentiam quodammodo esse
divinato-riam. Nec enim Cicero ea solum, quæ vivo se acciderunt,
fu-tura prædixit, sed etiam quæ nunc usu veniunt cecinit ut vätes.
Cornelius Nepos, Vita Atlici, c. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
