Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Walter Scott. Recension af Memoirs of the life of Sir W. Scott, Bart. Edinburgh, London, 1837, 1838. VII vol. 8:o. 1839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-202
Den sista skaldesången (the Lay of the last Minstrel)
— så kallad, emedan den lägges i munnen på en af dessa
skalder, 6om fordom hörde till en Skotsk stamchefs
hushåll — uppkom af den tillfälliga anledning, att Walter
Scotts patronessa, hertiginnan af Buccleuch, bad honom
poetiskt behandla en i orten gängse folksaga om en dvärg.
Deraf den demoniska dvärgen i poemet, som stött många,
men är lånad af en verklig tradition. För öfrigt
kristalliserade sig med ens omkring denna tråd i oregelbundna,
underbara former alla de länge och långsamt samlade rika
elementerna af Walter Scotts poesi. Hans
forntidsminnen, hans barndomsminnen, hans ridderlighet, hans
naturkärlek, hans skaldekärlek, hans ungdomskärlek, en ur
hjertat strömmande mäktik lyrik, förenad med hans episka
förmåga att skildra menniskor, seder, jord och himmel i
deras egnaste lokala färger: allt detta bryter här fram uti
och omkring en enkel gammal riddare- och röfvarhistoria
på Englands och Skotlands gränsmarker, der scenen är den
landtliga af hans första år, hjeltarne tillhöra hans egen
stam, — frambryter, säger jag, liksom det friskaste
källsprång ur hans hemlands klippor och bildar en tafla, der
förr och nu, dikt och verklighet äro så med hvarandra
blandade, att, hvad ock må sägas om den trollkonst, som
i händelsen spelar en så stor roll, man åtminstone måste
tro på skaldens egen. Oregelbundet och hårdt, på en
gång underligt hopadt och afbrutet förefaller vid första
läsningen det hela. Det är som om skummet af poesiens
störtande våg förvirrade anblicken. Men solstrålen målar
tusende regnbågar i dess perlande droppar, och man ser
slutligen genom dem in i ett underbart, magiskt belyst
landskap. Det var som om en ström af frisk landtlig luft
hade brutit in i den förkonstlade poesiens studerkamrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
