Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnes-tal öfver ärkebiskopen m. m. doktor Johan Olof Wallin, hållet vid Svenska Sjömannasällskapets allmänna sammankomst den 26 April 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-224
strålar, som företrädesvis fängslade uppmärksamheten. Han
har derigenom gjort sina största effekter. Sina största
och varaktigaste verkningar — i fall det tillåtes mig att
antaga en sådan skilnad — har han gjort genom snarare
motsatta egenskaper, och hvilka kanske just derföre
verkade djupare, att de syntes stå i en så oupplöslig både
motsägelse och förening med hans prakt-natur. Dessa
andra egenskaper, hvilka också — och måhända uti
innerligare mening — utgjorde hans hemgift, visade sig i en
naturlig och hjertlig hängifvenhet till det milda, stilla, ljufva,
belåtna. Man finner denna andra grundton i hans
väsende mindre ofta ’anslagen af talaren, oftare af skalden;
och hans herrligaste psalmer öppna just blicken in i ett
sådant hjerta. — Samma kontrast i hans yttre. Han var
bekant för sin stränga blick. Den hade ej sett honom
rätt, som i samma öga ej upptäckt den ofta våta glansen
af en nästan svärmisk ljufhet. — Samma kontrast i hans
umgänge. Det hade ej sällan någonting ceremoniöst och
tvunget. Och likväl kunde han vara och var, så snart
han var sig sjelf, den enklaste, gladaste umgängesman. —
Samma kontrast i hans lynne. Han hade naturligen ett
stort misstroende till sig sjelf, och just denna känsla, som
ej var oblandad med misstroende till andra, gjorde att
han oftare än som behöfdes gick, om jag så får säga, i
harnesk, var på sin vakt, och visade att han hade till
hands kogret med sarkasmens pilar. De, hvilka dessa,
förtjent eller oförtjent, träffade, visste föga att de hade ej
blott en naturligen blygsam, utan till och med blyg man
för sig. — Samma kontrast i hans öden. Han åtrådde
stillheten och lefde i bullret, längtade efter den obemärkta
lyckan, och lyckan ville ej att han skulle vara obemärkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
