Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelse om Götiska Förbundets stiftelse och verksamhet. 1845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-282
intet på halfva vägen. Dermed förenade han det varmaste,
redligaste hjerta och en trofasthet utan gräns, som gjorde
honom dyrbar och ännu gör honom oförglömmelig för
sina vänner. Att i vänskapen upplifva det gamla nordiska
fostbrödralaget, dertill var han framför alla kallad och
värdig. Han tog saken ganska allvarsamt och fann
öfverensstämmelse, då han framstälde den såsom en
mora-lisk-patriotisk tanke. Man kan anse honom såsom Götiska
Förbundets egentliga upphofsman. Han författade
inledningen och uttalade grundsatserna till de stadgar, som
uppgjordes och antogos. Götiska Förbundets första stämma
hölls under honom såsom ordförande den 11 Februari
1811; då han äfven valdes till vårdare af förbundets
skrifter och handlingar. Under förbundets utvidgning och
snart framträdande verksamhet förblef han i detsamma den
egentligen personliga principen. Efter afslutandet af hans
allvarliga föredrag vid våra stämmor voro samtal, sång och
ett gladt dryckeslag, der mjödet på förfädrens vis tömdes
ur horn, våra tidsfördrif. »Göterna fordomdags drucko
ur horn» var en älsklingsvisa. Jag diktade en egen
invigningssång, som förbundet förbehöll för sig. Huru
många af de Götiska sånger, som sedan utgingo bland
allmänheten, uppstämdes ej först i dessa glada, vänskapliga
lag! Yi hade ibland oss goda sångare; i synnerhet en
förträfflig röst, tolk af ett lika förträffligt hjerta. Så som
jag hörde förbundsbrodren Johannes Dillner sjunga
Idunas första sånger, skall jag ej höra dem mer.
I tolf år var förbundets verksamhet i mer än en
riktning liflig. Derefter begynte den mattas och upphörde
småningom. Omständigheter, deltagare, intressen hade
förändrat sig. Endast Jakob Adlerbeth var ännu
densamme som år 1811, och ville ej erkänna någon förän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
