Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen. Utdrag ur bref och dagböcker - Lund den 7 Juli 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litet stycke från vägen. Vi gingo upp. En smal stig
ormar sig uppför en grönskande, lätt sluttande äng, på hvars
färgrika tapet vi tyckte oss se de blommor, som först
ingifvit blomsterverldens tolk kärleken till sig. Lummiga
lindar solade sina kronor i aftonrådnans guld. Det var en
gudomlig afton, så stilla att ej ett löf rörde sig.
Skåne beträdde vi natten till den 4 Juli, då vi i
månskenet klockan 12 passerade den lilla bäck, som, den tid
Skåne var Danskt, skilde två nordens riken. Marklunda,
der vi lågo, gaf oss ett ej dåligt begrepp om Skånska
gästgifvargårdar. Den svarta, Skånska, eviga limpan visade
sig väl genast, men på flera ställen funno vi tillika i små
runda kakor det hvitaste knäckebröd af hvete jag vet mig
ha ätit.
I norra Skåne såg jag den vackraste Svenska
qvinfolksdrägt: ett lif eller korsett af blått fint vadmal, slutet
tätt omkring bröstet ända upp till halsen, der en utsydd,
hvit krage vidtager — mycket vida, hvita, på tvären veckade
lintygs-armar — en kjol af vadmal med många veck.
Längre ned i landet växa dessa kjortlar till en ovanlig vidd.
Man sätter nämligen flera (ju fler ju bättre, ty detta är
ett tecken till förmögenhet) öfver hvarandra, den ena litet
kortare än den andra; hvilket ger hela figuren ett
vanskapligt utseende. Karlarne ha jackor, skinnbyxor och
hattar med stora, uppvikna bräddar. En drägt, i alla fall
oändligt vackrare än de fördömda långa surtuterna, hvilkas
anblick jag ändtligen i Smålen slapp. — Småländska
bonden behagar mig. En enfaldig slughet (om jag så får säga),
förslagenhet förenad med godhjertenhet, synes vara
hufvuddraget i hans väsende. Den äkta Smålänningen är en god
förklaring på det annars svårtydda språket: »varen listige
såsom ormar och enfaldige som dufvor!» Småländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
