Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1811 - Manhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
Och lefva som en man. Hvad vet’ vi mer?
Vi veta huru sol och stjernor skrida —
De öfver veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet;
Han upprätt stod och brottades med ödet.
Och föll han äfven — ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida,
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej makt att lefva fri och dö med ära.
Af dessa dygder fordom Manhem nämndes,
Ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, der ur klippans hällar jernet tämdes,
Hon grundades den evigt fria bygd;
Och när åt bojan folken tyckts sig lemna,
Då kommo Nordens söner att dem hämna.
Så tänkte man i våra fäders dagar.
Du är försvunnen, tid af dygd och makt!
Hvad mer, om Tysklands lärdom oss behagar
Och Gallien kläder oss med lust och prakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
