Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1815 - Shakspeare - Den lilla Kolargossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då drar du sist de olycksfulla trådar,
Hvarmed naturen genomlagt vårt väsen,
Och hvarpå sällsamt hänger dess bestånd —
Allt sönderspringer, bryts — ett skenlif var det.
Hvad är vårt mer? — oss öfverfaller tanken
På detta lifvets flärd och hemska tomhet.
DEN LILLA KOLARGOSSEN.
I skogen vid milan sitter far,
Mor sitter hemma och spinner;
Vänta, jag blir väl också karl,
Får en fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tidigt med solen jag hemifrån gick;
Friskt lif medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och drick;
Nu komma snart qvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
- Jag är ej rädder på liten grön stig,
Der jag ensam i skogen månd’ gånga.
Men furorna se så mörkt på mig,
Och bergen kasta skuggor så långa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tralala! Friskt sinne som fågeln i flygt!
Nu vill jag springa och sjunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
