Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1816 - Nattvandraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
Hur skön är natten ock! — Ack, det är våren!
Mig har han redan farit in i hjertat —
Hur frisk är luften efter milda regnet!
Ett doft, likt rökverk, stiger upp af jorden —
Det är en bön — en bön af alla blommor,
Än slutna uti fröets dunkla fängsel.
De bedja så uti det tysta, mörka
Till ljusets fader, att få se hans strålar.
Att få uppblomstra och i brand af färger,
I strömmar utaf vällukt få förklara,
Som fromma barn, hur de ha honom kär:
De vore gerna alla vid hans hjerta. —
Jag ock. — Vor* jag blott from som en af dem!
Ack, jag vill ödmjuk bli! — som detta blomster,
Som vågar ej uppslå sin blick mot höjden,
Men lutadt står utöfver källans spegel
Och ser i vågen blott på höga himlen
Och beder ständigt sitt: förgät mig ej!
Hur höjs ej der det dunkla templets bygnad
Så jättelikt, liksom en natt i natten!
Derinne sväfva de, de fordna minnen,
Förtörnade; — de gamla skuggor vandra
Kring grafvarna med hotande åthäfvor,
Som ville de ta landet i besittning.
Ha, skuggor! — jag ej fruktar er, j gamle,
Änskönt mot eder makt än uti grafven
Jag blott en skugga af en skugga är. —
Hvad viljen j? — Ett beder jag er om:
Skall sega giftet sig än längre tränga
I Sveas hjerta, — ormens dolda tand
Sig borra ännu djupare i roten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
