Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1822 - Vid densammas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förgängelsen står för mig stum;
Jag hör blott klagan af en moder.
På samma gång i samma rum
Du sänks — med fader och med broder.
Det rummet är så mörkt, så trångt —
Man kallar det den sista hamnen.
Och slumrandet är der så långt;
Och fadren har sitt •barn i famnen.
Men i hans hus, förr vandrarns tröst
Och glädjens hem, — nu tyst och öde —
Knappt återstår en smärtans röst,
Som hviskar qväfd: de äro döde.
O död! jag hör, jag hör din gång,
Der tungt du öfver grafvar skrider.
Skall jag dig fira? — Tag min sång,
Och säg mig tröst för den som lider!
Du svarar: »Vän af menskors slägt
Jag är, fastän mitt handslag isar
Och hjertat brister vid min flägt
Och klagoljud min ankomst prisar».
»Mig skördar mogna utan tal,
Och hvart jag går fly lek och löjen.
Dock räddar jag från jordens qval;
Jag räddar ock från jordens nöjen».
»Ty finns en själ, en flägt af Gud,
Än barnsligt ren, sitt ursprung trogen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
