Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1823 - Vid min moders graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
Hur hård känns smärtan efter hoppets ljusning!
Du står vid dödens port — du stängd den ser —
Du återgifs oss, helsas med förtjusning,
Vi skynda i din famn — du är ej mer! —
Så blixtens ljus blott glänser för att krossa,
Och natten efteråt syns dubbelt natt. — —
Den natt, som kom att lifvets band sist lossa,
Vid hennes plågors bädd du ensam satt,
O syster, uti godhet hennes like!
Vi voro fjerran, än i hoppet rike. —
Till mötes tvänne före modren gått —
Långt sällare än vår är deras lott.
\
Så jorden allt, hvad mest oss älskat, höljer!
Der under gröna kullen hvilar re’n
En far — ack, hvilken far! — Du honom följer,
0 moder! — Ej hans kallelse var sen.
De höga aspar fläta sina grenar
Utöfver grafven, der gemensam ro
De hjertan nu i döden sist förenar,
Som entes redan här af evig tro.
1 rädda löfvens dallring vindens anda
Sin suck med våra suckar höres blanda.
Ack, hvad här hvilar var så kärt — var vårt!
Att skiljas är så bittert, är så hårdt!
Så slutom då den trogna syskonrunden
Kring dessa dyra stoft! — hvars andar än
Omsväfva oss. En gång i afskeds-stunden
Till fadershemmet vinka de igen.
Förening åter! — äfven åt de sälla
Ger du ej högre salighet en gång?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
