Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1842 - *Skål för Nordens vetenskapliga förening. Vid de Skandinaviska naturforskarnes sammankomst i Stockholm i Juli 1842. (Förut ej tryckt) - 1846 - *Vid Esaias Tegnérs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
I Norden sträng, natur, du är;
Så älska vi dig bäst.
För modrens hjerta mer är kär
Den son hon pröfvar mest.
Må fordna öden skiljt oss åt
Och än vi skilda bli!
I andans kraft, på sannings stråt
Dock bröder äro vi.
VID ESAIAS TEGNÉRS DÖD.
(Ur det inlednings-tal, hvilket förf. höll, såsom direktör,
vid Svenska Akademiens högtidsdag den 20 Dec. 1846.)
Jag minnes dig uti vår morgons stunder.
I täflan gick vår stig mot fjällets topp.
Vi skydde ej för djupets brant derunder,
Och klippans höjd ej stäfjade vårt lopp.
Förgäfves dimman steg ur dalens grunder;
Omäteligt, som rymden, var vårt hopp.
Ett haf af ljus sig för vår blick utbredde;
Vårt öga drack; vår själ i ljus tillbedde.
Jag minnes dig uti vår middags-timma.
Tillsammans stodo vi på Venerns strand;
Dess haf i solens brand vi sågo glimma,
Och vän trohjertadt tryckte vännens hand.
Förtröstansfullt vår längtan ville simma
Utöfver vågor blå till fjerran land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
