Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den gamla nordiska folkvisan. 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
Så må vi väl också med rätta föreställa oss, att den
christliga poesiens karakter är att uppenbara det inre och
väsendtliga. Den förskjuter ej det sinliga. Den skulle
förstöra sig sjelf. Men det är den lika naturligt att
förklara, att förandliga det, som det var för den hedniska
att försinliga allt andeligt. Om den ena gaf själ åt allt,
så ser den andra i allt och genom allt blott själen. Den
lefver ej i bilder, utan i det urbildliga sjelft, så att man
väl kunde kalla den en poesi Öfver poesien. Och denna
dess karakter, att i allt yttre dock föreställa den inre
menniskan, yttrar sig redan afgjordt i dess enklaste och
tvifvelsutan första produkt hos de nyare Europeiska folkslagen
(hvilkas friska naturkraft christendomen kunde utveckla i
en egen bildning, då den tvärtom blott påskyndade den
urartade gamla verldens förderf), jag menar den berättande
folkvisan eller romansen, såsom jag vill kalla den med en
allmän och bekant benämning, utan att derföre inskränka
den inom de romaniska språken. Dessa gamla visor, hvilkas
enkla ljud säkert varit hörda hos alla folk, som äro
integrerande delar i den Europeiska bildningen, äro så vida
blott aftryck af verkligheten, som de innehålla folkets
minnen af märkliga och underbara händelser eller gerningar;
ty man kan taga för afgjordt, att ingen af dem, ehuru
fantastisk den må synas, är utan någon sådan anledning:
den ännu konstlösa poesien diktar ej annorlunda. Huru
olika är ej straxt berättelsens karakter med allt hvad vi
känna af berättande poesi hos de gamle! Den egentliga
skilnaden är, att poesien deri ej går på det yttre i
händelsen, eller blott på dess sinligt kraftiga, klara och
harmoniska framställning, utan på dess inre betydelse. Det tyckes
som själen här först sjelf blefve diktens lif; och då den
öfverallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
