Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betraktelser i afseende på de nordiska mythernas användande i skön konst. 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
lien åter vaknade kärleken för alla gamla minnen hör
ostridigt till tidens märkvärdigaste tecken. Jag säger: till
tidens tecken; ty denna kärlek är ej en frukt af enskildas
mer och mindre lyckliga bemödanden för saken, —sådana
ha aldrig fattats, — den begynner på en gång att yttra
sig i nästan all Europeisk vitterhet och konst, och måste
väl således ha någon grund i tidens egna allmänna
förhållanden. Hvilka de förhållanden varit, som frambragt
en sådan verkan, och huru de frambragt den; derom kunde
mycket sägas, som kanske skulle föra oss för långt från
vårt ämne. En anmärkning tränger sig dock på oss. Den
lycklige har minst tid att sysselsätta sig med det förflutna;
ty hans lycka är det närvarande, hvarifrån hans hopplätt
tar en hel gyllene framtid i besittning. Det är för mycken
dager i hans lefnad. Det fordras en nedgående sol och
skuggans flor öfver nejden, innan minnenas stjernhimmel
kan begynna att tindra. Är liknelsen ej alltför oriktig,
så skulle svaret på vår fråga lätt kunna sammanhänga med
svaret på en annan, nämligen denna: väktare, hvad lider
tiden?
Det är en temligen allmän mening, eller rättare en
känsla som ej ännu rätt hunnit uttala sig i mening, minst
i vårt lyckliga fädernesland, att Europas välstånd och makt
ej mera befinna sig på sin middagshöjd. En viss djup
oro och oförnöjdhet hos det lefvande slägtet tyckes bevisa,
att det, efter utbrunna vulkaniska jäsningar, känner sig i
ett slocknadt närvarande, hvarur det på allt möjligt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
